43. (I can see no way)

GUD JUL

och sådant som sig bör

Sitter i min Stockhomssäng, den är sådan som den alltid varit. Det är julnatt, snart är frälsaren oss född. 

Den här staden är mitt hem. Här kompromissar jag inte. Här är jag stenhård, sjukt snygg och rakryggad. Så när jag plötsligt står där som igår, likt en oinspirerad sengångare i mitten av julruschen, vet jag inte vem jag är. 

Magontet (ja, nästan förälskat) förlamade hela mig och har grötat ner hela min julhelg. Varje trevlig stund med släkt och familj försvinner i min djupa önskan om någonting mer. När jag gör en kopp te tänker jag att hon kramar om min rygg. När jag går in i mitt rum tänker jag att hon väntar i min säng. 

Någon obestämd kraft har tagit allt vad min trivsel var. Jag vet inte längre vart jag ska, mer än att jag åker tillbaka till Berlin den femte januari. 

Men varför då?

Den oinspirerade sengångaren stod still på Götgatsbacken, satte på en dålig kärlekslåt i hörlurarna och tog kollektivtrafiken bort. Vart som helst, bara bort. Alvik. Jag åker ju aldrig tvärbanan. Sedan Gröndal.  En liten promenad, en cigarett. Handlade på coop. Tänkte att jag borde åka hem, men ville egentligen inte. 

Jag bildgooglar Lotta Lundgren, hittar den här eminenta spellistan som hon satt ihop. Tänker att det nog finns hopp för mig. 

Tog förresten mod till mig och pratade med henne i lördags. Innan jag ens hade öppnat munnen sa hon "Jag känner igen dig!" och där smälte min värld och alla mina framtidsplaner bort till något mjukt, luddigt, sockervaddsliknande och beroendeframkallande. 

42. (watching all our friends fall in and out)

är så fruktansvärt beroende av nikotin att jag går ut i decemberdimman en kväll som den här för att köpa en ny dos. när jag röker smakar det kemiskt och jag ser ut som en hemlös. en hemlös i blå päls.
är så beroende av att hitta det rätta soundtracket till det jag gör. hörlurarna nonchalant över hjässan. Berlin låter likadant som Stockholm, som Oslo, som Calcutta.
tänker mycket på min ensamhet, med vilken jag delar en hatkärlek.
tänker på gamla kyssar, tänker på den senaste kuken jag höll i.
ser en facebookbild och inser att jag aldrig kommer att komma över det här. något där doftade så mycket trygghet, så mycket pappa att det skrämmer mig. har så många gånger velat skylla allt på någon annan, men jag vet att det först och främst var mitt fel.

saknar att fotografera. jag menar inte flyktigt och snabbt, mobilkamerastilen. inga instagramfrukostar eller bilder till släktbloggen. jag saknar ett kamerahus att hålla i, något fräscht att lägga upp på bloggen. det blir så mycket roligare att skriva här då, när jag har någon sorts kvitto på att mitt liv är värt och vackert och lyckat.
men min käre vapendragare, kameran jag haft sedan högstadiet, har gjort sitt nu. den drog sin sista suck i väskan på flyget till Berlin. senare i december hoppas jag hitta en ersättare. då kommer nästa termin att vara mycket mer väldokumenterad. med bilder på tvtornet tills ni spyr.
tills dess, gott folk, några gamla bilder jag gillar, som får mig att tänka att jag faktiskt har varit med om mycket, att jag var helt okej på att fotografera:





















de får mig också att tänka. för även om jag minns allt detta, känns mycket så långt borta att det är som i ett annat liv. tanken på att det här en dag bara kommer att vara flyktiga minnen är på något sätt lugnande, även om jag har det väldigt bra just nu.